Nu skall jag berätta för er hur man gör en ganska tråkig, kort och enkel resa mellan Thailand och Kambodja väldigt spännande, lång och svår.
Igår bokade jag en resa på en resebyrå för att åka från Siem Reap i Kambodja till Bangkok i Thailand. Jag bokade en plats i en vanlig buss för att det oftast är bekvämare än att åka minibuss.
Jag skulle bli hämtad med TukTuk i morse kl 07:20 utanför hotellet. 07:40 hade inte min TukTuk kommit men alla andra företag hade plockat upp sina kunder, jag ringde bussbolaget som sa att jag skulle vänta 5 minuter. Samtidigt står personalen på hotellet och har kul åt att ingen hämtar mig eftersom att jag inte köpte biljetten via dem, men de visste ju inte vad skillnaden på Ko Samet och Ko Samui var när jag frågade så där vågade jag inte köpa någon biljett. När klockan var 08:05 så ringde jag igen och de kom 5 minuter senare och hämtade upp mig. Det visade sig att de missat att jag skulle med bussen så om jag inte hade ringt så hade jag varit kvar i Siem Reap fortfarande. Vi åkte och skulle plocka upp ytterligare två personer (från Frankrike) som blivit missade och när vi väl kom fram till bussen så visade det sig att den redan var full. De skötte det hela proffsigt och fixade fram en taxi till oss tre, vi fick alltså åka taxi 155km till gränsen. Eftersom att taxichaffören körde som en dåre och var mycket snabbare än bussen så fick vi sätta oss och vänta på att bussen skulle dyka upp så att vi kunde följa med våran grupp till nästa buss.
Här slutar den proffsiga hanteringen.
En timma senare dyker bussen upp och vi tar oss genom passkontrollen och in i Thailand, där får vi återigen vänta för att bussen som skall hämta oss ska komma. Jag fick med hjälp av mitt visum 60 dagar i Thailand och kan stanna här till den 30 januari. Informationen om vad vi väntar på och vart vi ska är knapphändig och alla har fått små klistermärken i olika färger som visar vart man skall åka. 1,5h senare dyker två stycken minibussar upp som vi skall åka med till Bangkok, äntligen kommer vi iväg, men efter 2km stannar vi igen för då skall chaffören äta lunch i 30 minuter. Även den här chaffören körde som en dåre men trots det så kom vi inte fram till Khao San Road förrän kl blivit 19. Det tog sedan ytterligare en timma innan jag kom fram med taxin till Siam Square, taxin delade jag med ett par från USA som jag nu bor på samma guesthouse som.
Jag avslutade dagen med ett besök på MBK Center för att äta lite mat(Burger King), ta ut lite pengar och ta reda på hur jag tar mig härifrån med skytrain. Jag lyckades gå vilse i shoppingcentret som har 8 våningar(jag var bara på 3) och 2500 butiker, det kommer ta lång tid innan jag hittar där inne. Imorgon åker jag vidare igen, denna gången för att se vad Ban Phe har att erbjuda.
Gränsstaden Poi Pet som ligger mellan Kambodja och Thailand är förresten väldigt speciell. Eftersom att det är förbjudet med casinon i Thailand så här man här i ingenmansland byggt flertalet stora casinon dit thailändarna vallfärdar för att kunna spela.
Tag Archives: minibuss
Siem Reap till Bangkok
Mekongdeltat dag 5
Jag har aldrig sett så mycket mygg som det var ute ikväll, vi fick vända i dörren när vi gick ut från hotellet för att ta på ett extra laget myggolja. Sen gick vi till en restaurang som hade en engelsk meny men de förstod inte vad vi ville ha när vi försökte beställa, det gjorde att vi gick till en annan restaurang med samma namn. Där var det ganska rörigt men vi lyckades tillslut beställa och då kom ösregnet, under ungefär en timma kom det hink efter hink med vatten från himlen. Men myggen försvann iallafall.
Jag hoppades kunna ha tid att skriva en massa på bussresan som vi hade idag, resan skulle ta 3 timmar men chaffören lyckades för första gången köra snabbare än beräknat på 2,5h. Vi kom till busstationen och alla drog i oss för att få med oss på sin buss, mycket skumma saker pågick men det är väl sånt man får räkna med när man närmar sig gränsen till Kambodja. Vi kom iaf ombord på en minibuss, jag hamnade bredvid konduktören som satt och rökte marijuana samtidigt som han försökte få fler att åka med genom att hänga sig ut genom fönstret och skrika. Chaffören körde riktigt bra men våghalsigt och det kändes många gånger som att han körde chickenrace mot andra minibussar och lastbilar mellan alla de mopeder som höll sig på vägen.
Vi kom fram, hittade ett boende och började direkt efter lunchen att titta på hur man tar sig härifrån. Det visar sig att det inte längre går några ”slowboats” direkt till Phnom Phen i Kambodja utan bara ”speedboats”, de långsamma resorna görs halvvägs med buss. Vi fick bokat en ”speedboat”resa och imorgon stiger vi upp tidigt igen för att ta båten över gränsen till Kambodja och vidare till huvudstaden Phnom Phen där vi ska spendera de kommande dagarna. Det visade sig nämligen att Kambodjas största högtid firas nu i helgen, det är en vattenfestival där runt 400 båtar tävlar mot varandra. Befolkningen i Phnom Phen ökar rejält så vi hoppas att det finns boende över till oss.
DMZ
När jag i morse kl 6 vaknade upp på ett tåg i Vietnam och regnet öste ner på utsidan så var jag väldigt ovetande om vad dagen dolde. Det visade sig att det inte var 45 minuter kvar till vi var framme i Dong Ha som planerat utan 3 timmar och 45 minuter. När vi hoppade av i Dong Ha kring kl 10 så var jag även då ovetande om vad som skulle ske. Jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle sitta på en minibuss några timmar senare med en vietnamesisk tant som ser helt galen ut, har illröda läppar och äter ett kokt ägg med en okläckt kyckling i som om det var helt naturligt. För min del blir det troligtvis inga ägg på ett tag.
Turligt nog så träffade vi på en påstridig guide på tågstationen som ville guida oss runt den demilitariserade zonen, han tog sin uppgift på fullaste allvar och var riktigt duktig. Eftersom att ingen av oss är jätteintresserad av krigshistoria så var turen lite som en ”när man ändå är här så ska man se det”-tur.
Vi besökte en av de många gravplatserna som finns i området, på denna gravplats ligger runt 2500 nordvietnameser begravda och det hittas fortfarande stupade soldater som begravs här, så kallade MIA’s. Eftersom att vietnameserna inte använde sig av dogtags under vietnamkriget och det tidigare inte har funnits något bra sätt att identifiera avlidna så är det bara ett fåtal av gravstenarna som har namn inristade, flera av dessa vietnameser blev aldrig äldre än 20. På de flesta stenarna står det istället ”Chua Biet Ten” som är vietnamesiska för ”Okänt Namn”, på samtliga stenar är det även inristat ”Liet Sy” som blir översatt till ”Martyr”.
Vi fortsatte till något minnesmonument innan vi gick över den gamla bron över floden Ben Hai som tidigare agerade gränsstation. Bron som då var målad röd på den norra sidan och gul på den södra med en vit skiljelinje på mitten blev bombad av amerikanerna och har återuppbyggts som symbol för kriget. Efter ett besök på museet vid gränsen så begav vi oss till Vinh Moc-tunnlarna.
Vinh Moc-tunnlarna består av ett 3km långt tunnelsystem där runt 60 vietnamesiska familjer bodde under 6 år för att skydda sig från amerikanerna. Tunnlarna är byggda i olika lager, vissa 10 meter under jorden medan andra är 30 meter ner, under de 6 åren som familjerna bodde här så föddes 17 barn nere i mörkret. Av dessa barn så bor fortfarande flera av dem kvar i området kring eller i byn.
Vi stod över att åka och titta på den amerikanska basen Khe Sanh och begav oss istället med den beryktade minibussen till Hue som även den här gången välkomnar oss med regn.
Bilden ovan är tagen efter att USA släppt bomber kring floden Ben Hai, alla hålen är bombkratrar.
Halong Bay
Att sitta på soldäck när båten kryssar fram mellan öarna i Halong Bay och försöka skriva om upplevelsen tror jag är helt omöjligt. Det går inte att se på bilder hur vackert det är, det går inte att läsa om hur underbart det är, Halong Bay måste upplevas. Jag ska göra ett försök och sammanfatta mina dagar mellan den 30 oktober till 1 november 2010 i Halong Bay, Vietnam. Det har varit ett fullspäckat och bra program med mycket men ensidig mat, vi reste med företaget AST Travel och turen heter Christina Cruise Deluxe. Redan innan vi åkte iväg så trodde jag att vi skulle bli lurade, att vi skulle hamna på en liten båt utan soldäck med kass mat och små rum. Så var inte fallet, vi hamnade på en riktigt fin båt med tillräckligt mycket utrymme, soldäck och helt okej mat.
Vi började med att stiga upp tidigt för att ta minibussen i 3 timmar från Hanoi till Halong city. Väl framme blev vi visade på en båt med nedre däck som agerar sovdäck, mittendäck med matsal, bar och tv rum, övre däck som var soldäck. Vi fick våra hytter innan vi åkte ut i Halong Bay, jag fick dela hytt med en kille från Israel, han höll sig mest på sin kant och det gick inte att få ut mycket information ur honom. Vi blev transporterade till en grotta och alla var faschinerade över de höga kalkstensbergen som sticker upp ur havet runt omkring oss. Vi gick runt i grottan innan det var dags att paddla kajak, jag och Sven-Arne tog oss fram i lugnet som infann sig mellan bergen. Vi åkte sedan vidare till berget Ti Top där vi gick upp för 400 trappsteg för att kunna titta på när solen gick ner bakom bergstopparna.
Dagen efter var det full fart igen, vi begav oss till ön Cat Ba där det finns en stor nationalpark. Återigen var det dags att ta sig upp till toppen på berget för att kunna titta ut över den gröna parken. Där uppe stod det ett rostigt gammalt torn som användes som utsiktstorn under ett av de krigen som drabbat landet. Det var ingen enkel promenad upp, utan det var mer klättring och rostiga ostabila stegar. Vi åkte sedan och lämnade av de som skulle bo andra natten på hotell och vi fick lite fri tid för sol och bad på stranden, första riktiga badet på den här resan förutom badet i vattenfallet utanför Luang Prabang.
Vi blev sedan skjutsade tillbaka till våran båt där nya gäster dykt upp och haft samma program som vi hade dagen innan. Jag fick denna gången ett rum till sammans med engelskan Sam som är ute och reser själv under 10 veckor, hon har varit i Kambodja som hon tyckte riktigt mycket om vilket gör att jag ser fram emot att åka dit. Det blev återigen en lugn kväll på båten då inte heller den här guiden fick igång oss besökare att sjunga karaoke, däremot hörde man ljudet från båtarna runt omkring.
Vi avslutade turen med att åka till en av de fyra fiskebyarna som finns i Halong Bay, där blev vi bli av en fiskare rodda in i en lagun där James Bond filmen Tomorrow Never Dies spelades in under ett par månader. I byn som ligger på vattnet såldes bland annat färsk fisk, kräftor, ostron, bläckfisk och annat från havet. Vi fick även se stenen som finns med på vietnams 200000 dong sedlar och mer kalkstensberg.
Eftersom att vi var lite förutseende och trodde att ölen skulle vara dyr på båten, vilket den också var, så köpte vi i förväg en flaska whiskey och en flaska Smirnoff för att kunna festa till det om vi skulle behöva. Det visade sig dock att arrangören var ännu mer förutseende och tog en avgift på 15$ om man ville dricka sin medhavda sprit.
Vi har under ett par tillfällen den här resan träffat en familj från Varberg, har inte hunnit prata så mycket med dem men de har varit en vecka i Tokyo och ska nu vara i Vietnam en vecka eller två.
Pakse dag 1
Planerna ändras fort, igår kväll satte vi oss ner och tittade på varför vi skulle åka till Attapeu som vi pratat om, vi kom snabbt fram till att det inte fanns någon anledning till att åka dit. Vi är ute efter att besöka Bolaven Plateau som är ett område på hög höjd där det odlas kaffebönor, bor minoritetsfolk och finns ett par höga vattenfall. Attapeu ligger på Bolaven Plateau precis som ett par andra byar gör. Allt kristalliserades när vi kom till Pakse och besökte en resebyrå, de anordnar en resa där vi får uppleva Bolaven Plateau på en dag, den resan kommer vi att göra på måndag.
Samma resebyrå ordnar även bussresor över till Vietnam, vi har tidigare tittat på Danang eftersom att det ligger närmast Attapeu men om vi åker från Pakse så kommer troligtvis Hué att bli vår första destination i Vietnam. Vi kommer då att åka från Laos på tisdag,, då har vi varit i Laos i nästan precis tre veckor, om någon vill åka till Laos i början på 2011 så säg till, jag kan tänka mig att ta några dagar till i bland annat Vang Vieng och Luang Prabang.
Dagen har bestått av en del transport, från Don Det där vi varit i två dygn till Ban Nakasang med båt, sedan med minibuss från Ban Nakasang till Pakse. Eftersom att det är så mycket festligheter i Pakse så hörde vi på vägen att det kan vara svårt att få rum att bo i, vi gick till ett hotell som visade sig vara fullt sedan runt hörnet till ett annat som hade två rum kvar, på våning 3 med höga trappsteg och en AC som droppar vatten, tyvärr finns där inte WiFi så det får bli internetcafe igen. Vi kommer inte orka leta nytt boende så vi blir kvar här tre nätter, jag kommer att sova gott inatt.
Vi begav oss ut för att titta på buddisternas firande av den 23 oktober, munkarna tänder en massa facklor på en båt som de sedan tar sig på ner för floden, barnen kastar smällare samtidigt som det skickas iväg små ljus på floden och upp i luften. Imorgon är det dags för en stor båttävling som vi har hört talas om mycket den senaste veckan och alla verkar se fram emot den.
Har lyckats få min inloggning till internetbanken spärrad..
4000 islands
Ytterligare en dag med resor, vi har nu begett oss söderut till Don Det, en av de 4000 öarna som ligger längst söderut i Laos vid gränsen till Kambodja. Det blev TukTuk, ”färja”, minibuss och båt för att komma hit, bild på ”färjan” ser ni här under. Naturligt borde vara att vi fortsätter in i Kambodja då det är ett av våra resmål men vi kommer när vi åker härifrån att åka tillbaka norrut till Pakse för att sen åka till staden Attapeu som ligger österut mot Vietnam.
Don Det är en mysig ö i sig, gatorna består av väl tilltrampad sand, vattnet är vid den här tiden på året brunt och tyvärr finns det ingen strand där man kan ligga och koppla av, det finns nästan bara bungalows, restauranger, resebyråer och cykeluthyrare. Men det är annorlunda att komma hit mot resten av Laos, det är lite mer turister, lite mer pubar och mycket lugnare och tystare.
Jag känner mig ganska trött, har bott på 5 olika ställen de senaste 7 nätterna och åkt långa transporter 4 av de senaste 6 dagarna, så jag har legat inne det mesta av eftermiddagen. Annika och Lennart gick en sväng runt ön, 4km söderut och 4km tillbaka igen, imorgon planerar vi att hyra cyklar för att ta oss till grannön Don Khon som ligger söderom. Där finns sydostasiens största vattenfall och lite annat att titta på. Eftersom att vi är på sluttampen i Laos så känns det som att vi bara väntar ut överfärden till Vietnam, södra Laos har inte alls imponerat på mig, det är ganska platt, långt mellan det som är vettigt att besöka och tråkiga kommunikationer.
Imorgon ska jag egentligen ta bort mina stygn, men det verkar inte finnas någon form av sjukstuga här så det får troligtvis vänta om det inte finns något apotek som kan hjälpa mig. Jag har varken sett något apotek eller någon bankomat ännu, det senare är lite av ett problem då jag är så van vid att alltid kunna ta ut pengar eller betala med kort, får lära mig att ha tillräckligt med kontanter i fortsättningen.
Champasak
I skrivande stund, den 20 oktober, har jag riktigt fin utsikt över mekongfloden från vårt guesthouse i Champasak.
Dagen har innehållit en hel del resande, först TukTuk till flygplatsen, sedan flyg från Vientiane till Pakse. Från flygplatsen i Pakse blev det minibuss för att komma till ”busstationen” som egentligen var morgonmarknaden därifrån en sangthaew sedan tog oss till vårt boende i Champasak. Efter lite lunch begav vi oss med en TukTuk till världsarvet Vat Phu, även kallat lilla Ankor Wat, jag skulle säga mini i jämförelse, där vi vandrade runt ett par timmar för att sedan ta samma TukTuk tillbaka.
Vi kunde ha brunnit upp när vi åkte sangthaewen då en av passagerarna var påväg att tända sin cigarett precis bredvid dieseldunken som en tant hade med sig.
Vid kl 18 så slocknade elen i byn men den kom tillbaka efter en timma, vi tog en promenad på den enda gatan men vände snabbt hem igen. Det enda här i närheten som är värt ett besök är Vat Phu. Imorgon åker vi minibuss och båt ner till 4000 islands och Don Det.
När jag och Rebecka satt och pratade med Steve som äger Aussie bar i Vang Vieng så berättade han för oss att en av hans anställda betalas av företaget som säljer ölen Tigerbeer och Namkhong. Han förklarade också att det är det som gör att hälften av alla barernas namnskyltar är likadana och gör reklam för Beerlao, de flesta små barerna hade utan detta inte haft råd med någon skylt alls.
Nu sitter vi på en ö som inte har WiFi utan bara internetcafé så nästa inlägg och bilder dröjer, kan inte skriva med dessa tangentbord..