En sån härlig dag! Att inte behöva gå upp förrän man själv bestämmer är semester, på måndag antar jag att det är slut på det för då åker jag vidare från Bangkok till grannlandet Burma/Myanmar. Det blir med flyg även om landet inte ligger så långt borta men det kan vara stora problem att passera landsgränsen och flyg rekommenderas. Vad jag ska göra i Burma/Myanmar har jag vissa funderingar på men jag har inte riktigt bestämt mig för hur länge jag ska stanna och hur jag ska ta mig runt, hur gör man för att ge så lite pengar som möjligt till regeringen och så mycket som möjligt till folket(skrev jag detta igår också?)?
Efter frukost gick jag runt i köpcentrumen, bland annat MBK, för att leta efter en kamera, kameran jag vill ha kostar dock 1000kr mer här än i Sverige så det får vänta. Slutar väl med att jag köper det billigaste jag kan hitta. I botten på Siam Paragon så finns Siam Ocean World som är något som jag tror kan jämföras med sjöfartsmuséet, där stod iaf Nemo och dansade tillsammans med sina vänner.
Efter lunchen gick jag in på 7-eleven och såg att de har lila Bacardi Breezer, har vi det i Sverige också? Den ska jag iaf testa imorgon, förresten så tror jag det kommer kännas konstigt att inte kunna köpa alkohol i vilken butik som helst när jag kommer hem, fast det kanske är bra för hälsan. Efter det begav jag mig mot ambassaden där jag skulle hämta mitt pass men eftersom att jag var alldeles för tidigt ute så blev det först en promenad i området där jag bland annat hittade ytterligare ett shoppingcenter och en gata som bara hade skräddare. Vidare för att hämta tillbaka mitt pass, det gick utan några som helst problem, jag ställde mig i Thai-kön men fick hjälp ändå för den andra kön var jättelång. Så nu har jag ett visum där det överst står ”Union of Myanmar” och till vänster har de tryckt en en bild på mig, ett av de bästa passfoton jag någonsin tagit.
På vägen hem hamnade jag i en toppmodern ny skytrainvagn och det verkar som att Göteborg inte är enda stället där de nya vagnarna tjuter, gnisslar och är allmänt värdelösa, de finns i Bangkok också. Eftersom att det var en ny vagn så fanns det nyare skyltar för tåglinjerna och det kommer tillkomma massor med stationer runt om i staden, det fanns förresten sittplatser avsedda för munkarna som åker med tåget.
När jag kom tillbaka till boendet så bokade en biljett till Burma/Myanmar, tidigt på måndag morgon går planet och jag konstaterade under bokningen att AirAsia går samma väg som RyanAir. Jag fick först betala massor med skatt som inte var inkluderat i priset, sen tillkom det avgift för väska där jag skulle välja hur tung min väska är plus att jag fick välja om jag ville ha komfortpaketet med filt, kudde och lite annat. Mat kunde man också få, där fanns 14 alternativ i olika prisklasser att välja på men eftersom att jag bara skall flyga i 1h 10min så va det ett lätt val. Efter det skulle jag tydligen välja plats, då kostade det extra(om man är två så kanske man inte hamnar bredvid varandra om man inte väljer platser) men jag avstod, sen skulle jag ha en försäkring, vad för försäkring tror de att jag inte har? Efter att ha tackat nej till försäkringen 3 gånger så kunde jag tillslut fylla i mina uppgifter, då ville den inte godkänna mitt efternamn efter som att det är ett é i. Jag fick först upp ”Type your last name exactly as it appears in your passport” vilket jag då gjorde men fick då upp ”Your last name are incorrect”, men allt fungerade när jag ändrade till vanligt e. När jag väl skulle betala så tillkom en kortavgift och när betalningen var genomförd så fick jag förslag på boenden och andra aktiviteter i huvudstaden. De kan det där med försäljning.
Middag åt jag, totalt kostade mig frukosten(som jag äter varje morgon) lika mycket som middagen och lunchen tillsammans, totalt 40kr för mat idag. Eftersom att jag inte visste vad jag skulle göra och kände för att se hur IMAX är när det är riktig 3D så bestämde jag mig för att gå på bio, och det är verkligen en upplevelse att gå på bio här. Förresten, att gå på bio ensam är något jag aldrig har testat innan men det är ganska bra ändå, man får behålla popcornen, sina Ahlgrens bilar eller sin Gott & Blandat påse(om de två sistnämda nu hade funnits här) för sig själv och man kan njuta av filmen utan att behöva tänka på någonting annat. Jag såg förresten Megamind 3D vilket inte var någon direkt toppenrulle.
Nu ska jag slå ihjäl två dagar till i Bangkok, imorgon blir det lite marknader och sånt men vad jag ska göra på söndag har jag inte den blekaste om än.
Tag Archives: visum
Bangkok, dag 16 eller liknande
Dag 100 pratar jag om Burma-Myanmar
Idag har jag varit på resand fot i 100 dagar vilket låter som en evighet och det känns verkligen inte som att jag varit borta från Sverige så länge.
Även denna morgon började tugnt men som tur var vaknade jag 45 minuter innan klockan ringde vilket gjorde att jag hade god tid på mig att komma i form. Jag tog skytrain några stationer, åkte förbi ett torg som låg 10m upp i luften och såg massor med hus i olika former. Klockan 9 öppnade Burma/Myanmar’s ambassad, helst skall man vara där kl 8 för att få en bra plats i kön, dock kom jag dit först kl 8:45 och ställde mig utanför ambassaden och väntade. Redan då stod det ungefär 30 andra personer framför mig som var ute efter precis samma sak, ett visum, det dök upp många fler sista kvarten och ända fram till kl 10. Förresten, om ni letar efter Burma/Myanmar’s ambassad i Bangkok någon gång så leta igenom hela staden tills ni kommit fram till vilken mur som är den högsta, typ 5m (känns det som) och med massor av taggar och annat ivägskrämmande ovanpå, där är det.
Jag fick tillslut lämnat mitt pass och de ifyllda papprerna där jag skulle fylla i bla min pappas namn, min hårfärg och mina komplikationer, jag hoppas du inte har gjort något dumt i Burma/Myanmar pappa för då får jag inte åka dit. De ville dessutom ha en full beskrivning på vad jag jobbar med just nu och samtliga tidigare arbeten jag har haft och massa annan information, ungefär som facebook vill ha. Det känns iallafall bra att jag är i Bangkok när jag nu har lämnat ifrån mig mitt pass till en militärdiktatur, det finns en Svensk ambassad här som kan skaffa ett nytt åt mig om jag inte får tillbaka det gamla. Imorgon ska jag till Burma/Myanmar’s ambassad och hämta mitt pass där jag förhoppningsvis har ett nytt visum.
Jag åkte ”hem” igen och åt frukost en andra gång innan jag tog mig en promenad, jag tänkte gå runt området för att se hur det ser ut men kom efter en stund fram till att jag nästan var i Chinatown. Kul tänkte jag och traskade vidare, in i Chinatown som tyvärr gjorde mig ganska missnöjd, förbi ett Wat(tempel) som jag inte orkade gå in i(har redan varit i alldeles för många den här resan) och vidare. Tillslut kom jag fram till en gata, på gatan fanns det 3, 5 nä.. 10 butiker som sålde plastpåsar i alla olika former och färger, vidare på samma gata och det kommer 10 butiker som säljer halsband. Innan det var dags för ytterligare ett par påsförsäljare så gick jag förbi 10 butiker som sålde mobiltelefonskal, varför kan ni inte komma på något eget att sälja!?
Massor med mer saker har hänt idag, jag har ätit mina två första mål thaimat på över en vecka, gud vad jag har saknat thaimat. Italienaren som egentligen är fransman på restaurangen där jag bor hälsade glatt idag så jag kanske får gå dit och äta en pizza innan jag åker vidare.
Nu ska jag istället berätta lite om landet Burma som vi i Sverige kallar det men som militärregimen bytte namn på till Myanmar år 1989, oppositionen i landet har dock inte accepterat namnändringen precis som många av världens länder. Samtidigt som militären bytte namn på landet bytte de även namn på flera av städerna då de tyckte att de tidigare namnen förknippades för mycket med tiden då Burma/Myanmar var en storbrittansk koloni. Sverige är ett av de länder som inte vill acceptera det omstridda namnbytet och kallar fortfarande landet för Burma medan FN har gått över och kallar det Myanmar och EU kör på det mer fega, Burma/Myanmar.
År 2005 tog man nästa steg och bytte ut huvudstaden som tidigare var Yangon(Rangoon) och ny huvudstad blev istället den lilla byn mitt ute i djungeln vid namn Nay Pyi Taw. Den 21 oktober 2010 bytte man även ut landets flagga samt nationalsång, detta strax innan landets första val på 20år.
Myanmar är troligtvis det landet i världen med flest munkar, om inte annat per invånare, i staden Mandalay som har ca 1 milj invånare så är 200 000 av dessa munkar.
Landet anses vara ett av världens mest isolerade länder samtidigt som landet har rankats som världens fattigaste.
I Myanmar/Burma finns det inga bankomater, detta gör att man måste ha med sig alla pengar man skall använda under sin resa i landet kontant, i amerikanska dollar. Det skall vara nästan helt nya sedlar utan några som helst skador. Man använder på vissa platser i landet dollar för att betala medan man på andra använder deras egna valuta kyat. Den officiella växlingskursen för dollar/kyat ligger på 1$=6,3kyat, alltså lite starkare än den svenska kronan, problemet är att den officiella växlingskursen inte gäller utan man måste växla pengar svart. Och när man växlar pengar svart så är växlingskursen mellan 1$=800kyat och 1$=850kyat just nu, vilket gör att man får ungefär 135 gånger så mycket kyat/dollar än vad valutan är värd officiellt.
Burma har den 12e största aktiva armén i världen men ligger där efter länder som Turkiet, Vietnam och Egypten som är vanliga turistmål för oss svenskar, jag har själv varit i samtliga dessa länder. Man ligger även efter länder som Kina, USA och Nordkorea men har större aktiv armé än Tyskland och Frankrike.
Det finns inga som helst roamingtjänster i landet vilket gör att varken mitt svenska, mitt thailändska eller mitt vietnamesiska simkort fungerar där, man behöver alltså köpa ett lokalt. För två år sedan så kostade ett lokalt simkort 1500$ och du var tvungen att stå i kö länge för att kunna få ta del av ett sånt. Detta är nu ändrat och det går att köpa simkort för 20$ istället, ett sak med dessa är att de går ut efter en månad om man inte fyller på dem med pengar. Nu till problemet(inte för turister men för lokalbefolkningen) det finns inget sätt att fylla på simkorten, så när kortet har löpt ut efter en månad eller att pengarna har tagit slut så måste man skaffa sig ett nytt simkort med ett nytt telefonnummer. Jag hade blivit galen.
Burma är förresten det enda landet i världen som ligger i tidszonen GMT+6½.
Den 7 november hade Burma/Myanmar sitt första val på 20 år, det finns dock en del åsikter om hur valet har gått till och om vilka som fick ställa upp. Inga utlänska journalister fick vara i landet under tiden för valet, inga valobservatörer fanns på plats och det fanns heller ingen valrörelse, inga valaffischer, inga debatter eller liknande. Aung San Suu Kyi(som måste nämnas när man pratar om Burma/Myanmar) är oppositionsledaren(som även fått nobels fredspris) som suttit i husarrest i ungefär 14 år av sitt liv. Hon fick inte medverka i valet eftersom att konstitutionen ändrat reglerna så att man inte får delta om man har varit gift med en utlänning, hon släpptes fri från sin husarrest lördagen den 13 november 2010 och U2′s låt Walk On är dedikerad till Aung San Suu Kyi.
Finns säkert massor mer att skriva och jag kommer att skriva mycket mer när jag väl kommit tillbaka från Burma/Myanmar för där finns internet men jag misstänker att FRA är lite tuffare där än i Sverige.
Siem Reap till Bangkok
Nu skall jag berätta för er hur man gör en ganska tråkig, kort och enkel resa mellan Thailand och Kambodja väldigt spännande, lång och svår.
Igår bokade jag en resa på en resebyrå för att åka från Siem Reap i Kambodja till Bangkok i Thailand. Jag bokade en plats i en vanlig buss för att det oftast är bekvämare än att åka minibuss.
Jag skulle bli hämtad med TukTuk i morse kl 07:20 utanför hotellet. 07:40 hade inte min TukTuk kommit men alla andra företag hade plockat upp sina kunder, jag ringde bussbolaget som sa att jag skulle vänta 5 minuter. Samtidigt står personalen på hotellet och har kul åt att ingen hämtar mig eftersom att jag inte köpte biljetten via dem, men de visste ju inte vad skillnaden på Ko Samet och Ko Samui var när jag frågade så där vågade jag inte köpa någon biljett. När klockan var 08:05 så ringde jag igen och de kom 5 minuter senare och hämtade upp mig. Det visade sig att de missat att jag skulle med bussen så om jag inte hade ringt så hade jag varit kvar i Siem Reap fortfarande. Vi åkte och skulle plocka upp ytterligare två personer (från Frankrike) som blivit missade och när vi väl kom fram till bussen så visade det sig att den redan var full. De skötte det hela proffsigt och fixade fram en taxi till oss tre, vi fick alltså åka taxi 155km till gränsen. Eftersom att taxichaffören körde som en dåre och var mycket snabbare än bussen så fick vi sätta oss och vänta på att bussen skulle dyka upp så att vi kunde följa med våran grupp till nästa buss.
Här slutar den proffsiga hanteringen.
En timma senare dyker bussen upp och vi tar oss genom passkontrollen och in i Thailand, där får vi återigen vänta för att bussen som skall hämta oss ska komma. Jag fick med hjälp av mitt visum 60 dagar i Thailand och kan stanna här till den 30 januari. Informationen om vad vi väntar på och vart vi ska är knapphändig och alla har fått små klistermärken i olika färger som visar vart man skall åka. 1,5h senare dyker två stycken minibussar upp som vi skall åka med till Bangkok, äntligen kommer vi iväg, men efter 2km stannar vi igen för då skall chaffören äta lunch i 30 minuter. Även den här chaffören körde som en dåre men trots det så kom vi inte fram till Khao San Road förrän kl blivit 19. Det tog sedan ytterligare en timma innan jag kom fram med taxin till Siam Square, taxin delade jag med ett par från USA som jag nu bor på samma guesthouse som.
Jag avslutade dagen med ett besök på MBK Center för att äta lite mat(Burger King), ta ut lite pengar och ta reda på hur jag tar mig härifrån med skytrain. Jag lyckades gå vilse i shoppingcentret som har 8 våningar(jag var bara på 3) och 2500 butiker, det kommer ta lång tid innan jag hittar där inne. Imorgon åker jag vidare igen, denna gången för att se vad Ban Phe har att erbjuda.
Gränsstaden Poi Pet som ligger mellan Kambodja och Thailand är förresten väldigt speciell. Eftersom att det är förbjudet med casinon i Thailand så här man här i ingenmansland byggt flertalet stora casinon dit thailändarna vallfärdar för att kunna spela.
Phnom Penh dag 6?
Hey! TukTuk!?
TukTuk sir!?
Motobike!?
Hey my friend, TukTuk?
Motobike my friend!?
Hello! Motobike!?
Det går inte att vandra runt i den här delen av världen utan att höra dessa frågor hela tiden, vid varje korsning, mellan korsningarna. Överallt. Om man säger nej så frågar de istället om man vill köpa Opium, Marijuana, Extacy eller Kokain.
Jag började dagen med att ta mig till DHL för att skicka hem 2kg saker som jag bara bär runt utan att använda. Det slutade med att jag fick ta en annan TukTuk tillbaka då de ville ha 1050kr för att skicka det till Sverige. Idag har jag köpt mig en bok om Thailand, känns som att det behövs om jag ska spendera över en månad där. Sen blev det ett par nya shorts, äntligen kan jag slänga eller ge bort ett av mina gamla par. Det blev även ett linne då jag tycker att det linnet jag köpte i Laos är för litet.
Jag har besökt historiska museet och vandrat runt i Phnom Penh, det har regnat i stortsett hela eftermiddagen vilket gjorde att jag satt inne på guesthouset. Det slutade regna lagom till att jag skulle gå och hämta mitt pass där det satt ett visum till Thailand, jag fick samtidigt växlat in mina kvarvarande dong till en riktigt bra växlingskurs.
När jag kom tillbaka till guesthouset så bokade jag en bussresa för att imorgon ta mig 6 timmar med buss vidare till Siem Reap där de kommande 3-4 dagarna skall spenderas. Kvällen avslutade jag lugnt tillsammans med ett gäng australiensare.
Förresten, glöm inte rösta på vårt bidrag i Apollos tävling!
Från Vietnam till Kambodja
När vi startade våran resa från Vietnam så körde båten utan flagg men så fort vi hade stämplats ut från Vietnam så satte man upp Kambodjas flagga. Vi har åkt en förhållandevis bekväm och tyst båt, det har varit en ”speedboat” men så lite motorljud är det ju alltid med sjön har varit lugn så det skumpade inte så mycket. Vi åkte med företaget Hang Chau och jag är mer än nöjd med resan som vi från början trodde skulle bli en skräckupplevelse.
Det är lika kul varje gång att passera en landsgräns då man på ett ställe blir utstämplad från landet man kommer ifrån och ett par hundra meter senare blir instämplad i det nya. När man flyger så får man inte uppleva det hela på samma sätt utan man blir slussad genom olika gångar, här får man istället vänta och inte veta vart man ska ta vägen när någon är ute och springer med ens pass.
Vi fick betala 23$ för ett kambodjanskt visum vid gränsen, avgiften är egentligen 20$ men det är väl ett par personer på vägen som skall ha sin del för att det ska flyta på smidigt.
Jag försökte när vi fått ett boende att ta mig till Thailands ambassad för att söka ett thailändskt visum, enklare sagt än gjort och jag fick åka därifrån utan visum. Detta eftersom att det tar 4 arbetsdagar att få det och att ambassaden är stängd 4 dagar i rad pga vattenfestivalen som äger rum. Kommer i nästa vecka när vi kommer tillbaka hit till Phnom Penh att gå ett en turarrangör som kan hjälpa mig att göra det på en dag.
På kvällen gick jag för att träffa Martin och Julie, vi tog några öl och avslutade kvällen på diskoteket granne med där jag bor.
Från Laos till Vietnam
Haha! Det kändes nästan som ett skämt när det kom in en buss på busstationen i Pakse i morse, innan bussen ens saktat in så sprang en kille ut, pekade på oss och ropade Hue!? Hue!? Hue!? Det har gått nästan exakt tre veckor sedan vi kom över gränsen från Thailand i nordväst, nu ska vi ut från Laos i sydost och ingen i landet har tidigare haft sånt tempo. Innan vi ens reagerat så var vi och våra väskor inpackade i bussen.
Bussen som ser ut att vara från 80-talet är full med Vietnameser med munskydd, den skulle ha AC vilket i det här landet betyder att man kör med öppna fönster och dörrar. Chaffören tutar så fort han ska köra om någon eller när det står kor, getter, grisar eller bufflar på vägen, vilket är ett par gånger per minut. Bussen såg full ut innan vi hoppade på men vi stannar ändå på vägen för att plocka upp passagerare som får sitta på små röda pallar i mittgången, det spelas inhemsk musik på hög volym som överröstar min iPod. Jag sitter bredvid en vietnamesisk kille som ser ut att vara 18, tyvärr kan han inte ett ord engelska vilket gör att det enda vi kommit fram till är alla vi båda ska till Huê. Nyss hoppade polisen på för att kolla igenom kartonger och väskor med oss västlänningar brydde de sig inte om.
Tyvärr blir min förstra träff med Vietnam en flopp, runt gränsen gjorde vi flertalet folk för att passagerarna skulle kunna växla pengar och när vi kom till gränsen så fick vi inte 30 dagars visum från ankomstdagen som vi blivit lovade i Vientiane, utan vi får 30 dagar från den dag som visumansökningen gjordes. Detta betyder att vi behöver lämna Vietnam senast 19 november istället för 26. Om det är vietnameserna vid gränsen eller tjejen på resebyrån i Laos som lurat oss vet jag inte. Så fort vi tog oss över gränsen så började det regna och vi blev sedan nästan kastade av bussen strax utanför Huê i regn och mörker. Den dåliga starten vände snabbt om när vi fick träffa lite vietnameser, efter att vi gått åt fel håll en stund så ringer en butiksägare en taxi åt oss, den riktigt trevliga chaffören körde oss till det guesthouset vi ville bo på, ringde upp dem och det kom ut en kille med paraply och bar in våra väskor. Tyvärr hade de bara ett trebäddsrum ledigt vilket gjorde att vi ville leta upp något annat, då kommer ägaren till hotellet mitt emot över och vill att vi ska titta på deras rum. Så för 10$(200 000Dong, 67SEK) så bor jag nu i ett riktigt fräscht rum med badkar, varmvatten med högt tryck, stor balkong, WiFi(som tyvärr bara fungerar på balkongen och trappuppgången), TV och AC, det finns dessutom pool.
Det märktes snabbt att Vietnam är mer utvecklat än Laos, på 200 meters gata finns det runt 20 uttagsautomater, så många har jag inte sett i hela Laos. Det finns riktigt stora hotell och vi hittade DMZ-bar som gör reklam för sitt halloweenfirande och försäljarna är betydligt mycket mer påstridiga.
18 oktober 2010
Vägarna i Laos är under all kritik, jag hörde om det innan jag åkte hit med trodde inte att det skulle vara såhär dåligt. Vägen mellan Laos två största städer är till hälften serpentinvägar uppe i bergen, här är kvalitén på vägen bra. När man kommer ner från bergen och kör runt bland byarna så är det inte många meter mellan hålorna. Och när man ser invånarna laga vägarna så är det med mackadamm och tjära.
Det är den 18 oktober, klockan är halv 11 och jag sitter i en Hyundai van påväg från Vang Vieng till Vientiane, vanen har plats för 11 men vi är bara 6 personer vilket gör att jag kan sträcka ut mina ömma ben. Chaffören kör snabbt för att vara på så dålig väg och emellanåt hugger det till i ryggen av hålorna i vägen. Det är fortfarande mulet men än har det inte kommit något regn vilket är skönt eftersom att min väska ligger på taket.
Över 266 miljoner bomber släpptes över Laos av de amerikanska flygplanen under vietnamkriget, kallas för Laos Secret War för att hindra att vietnameserna flydde över Laos som var ett neutralt land. Detta betyder att Laos är det mest bombade landet i världen per capita, i snitt släpptes det mellan 1964 och 1973 ett lass med B-52 var 8e minut. 80 miljoner av dessa bomber detonerade aldrig, 500 000(0,55%) av dessa har man hittat resten ligger fortfarande kvar odetonerade ute i landet.
Nu är klockan 21, vi bor på det dyraste boendet hittills men det är fräscht, frukost ingår och det finns trådlöst nätverk. Vi har idag lämnat in våra pass för att till imorgon få ut visum till Vietnam. Vi har vandrat runt i Vientiane som inte har något speciellt att erbjuda för oss turister. Vi har planerat de kommande dagarna och imorgon kväll kommer jag om mina ben och min rygg mår okej att sätta mig på en nattbuss som tar 10 timmar ner till Pakse i södra Laos. Annika och Lennart kommer att ta ett flyg som går tidigt morgonen efter vilket gör att vi är framme vid ungefär samma tidpunkt.
Rivstart!
Äntligen har vi kommit iväg, och fram, till vårt första stopp.
När jag skriver detta är det tisdagen den 5 oktober och sitter vi på en buss, utan AC, med öppna fönster och ett gäng fläktar i taket, i norra Thailand. Det är 32 grader i skuggan men tyvärr väldigt disigt. Vi är påväg från Chiang Rai där planet landade till Chiang Khong som ligger vid gränsen till Laos. Jag sitter bredvid en Australiensisk familj som är ute med en guide, guiden har betalat bussen i förväg och hon som tar betalt på bussen tror att jag är med familjen. 65B (ca 14SEK) sparade, taxichaffören ville ha 1500B för samma resa. (Tillägg: Efter 1,5h resande så kom kassören på bussen fram till att jag inte hade betalat och jag fick göra det.)
Flygresan gick utan några problem via Arlanda och Bangkok. Jag blev imponerad av Thai airs service och punktlighet, när vi lyfte från Arlanda stod det att vi skulle landa 05:16(GMT+6), när vi landade 9 timmar och 45 minuter senare så stod klockan på 05:17. Däremot fick vi väldigt dåligt med sömn och jag slumrade till ungefär en halvtimma och det börjar kännas nu när klockan närmar sig 06(GMT+1).
——-
Nu är klockan 04 den 6 oktober, jag har 28 grader i rummet och tidsomställningen gör sig påmind. En lastbil stannade utanför dörren till mitt rum runt 03 men det lät som att han stod inne i rummet och tomgångskörde några minuter. Vi ska gå upp kl 07 för att äta frukost och sedan ta oss ner till Mekongfloden för att åka över till Laos. Vi bor på ett guest house som heter Boom House(Lonely Planet vet allt) i Chiang Khong, jag bor i ett rum med fläkt och Annika och Lennart i ett rum med AC. Sängen är riktigt obekväm och kudden stenhård, men jag räknar inte med att det ska bli bättre.
Igår tog vi oss en promenad i byn för att orientera oss inför dagens färd över floden, vi åt mekongfisk på en ganska tråkig restaurang och det smakade okej, inget speciellt.
Det verkar som att det finns internet på de flesta boenden så ni kommer nog att höra mycket från mig. På detta stället har de en 256k ADSL lina med en D-link router utan lösenord, jag lyckades dock inte ansluta till den.
——-
Det är fortfarande den 6 oktober, vi har kommit fram till Pak beng som ligger mellan Huang Xai och Luang Prabang, jag bor tillsammans med Jeanette från Tyskland som rest runt i Indonesien, Vietnam och nu Laos, hon bor annars på Nya Zealand. Vi började med att krossa gränsen/floden i morse och skaffade oss visum och stämplar i passet, sedan tog vi ut ”lite” kip som valutan heter. Uttagsgränsen ligger på 700 000kip som är ungefär 600SEK, vi blev ganska snabbt miljonärer.
Vid bankomaten mötte vi Jeanette och tog en TukTuk bort till slowboaten som vi nu har åkt på mekongfloden i 6 timmar. När vi bokade båten så sa de att det skulle ta 8 timmar men vi kom fram ungefär vid samma tid som planerat eftersom att vi trodde att båten skulle gå kl 10 från Huay Xai, men kl 11 är tydligen avgångstiden. Eftersom att vi är i Laos så kom vi iväg först 11:45 efter att stålmorfar och ett par andra passagerare varit framme. Båten som vi åkte på har 70st sittplatser och får inte ta fler passagerare, de flesta sittplatserna består av bussäten men några är i trä. Laoterna som hade båten ville lasta på ytterligare 15 passagerare när alla sittplatser redan var upptagna, då stod Lennart och ett par andra på sig. Det gick bra fram tills dess att Laoterna hotade med att de som stod på land skulle få vänta en dag till innan de fick åka om de inte gick på båten. Båten va lite av en festbåt, de flesta resande var mellan 25 och 30 och drack både öl och whiskey, vi som precis landat kände oss ganska trötta och tog en lugn dag på floden.
Strax över 30 grader och i stort sett molnfritt, framåt eftermiddagen lite mer moln.